diktfabrikenmannheim

Min vän, jag söker dig i ljuset från månen som reflekterar solen från dess plats i morgondagen. Du sjöng om längtan, något du sökte. Du flög din väg i den tidiga gryningen. Jag såg inte vart du for. Du sa inte ens farväl när du for.

Så här går jag och väntar, det är vår och det är sommar, efter det kommer höst och vinter. Ett år går och jag söker mot horisonten. Men du är borta.

Hoppas bara att du fann vad sökte, det du längtade efter. Så mycket att du lämnade en stor saknad efter dig som inget kan fylla.

Det vi hade var vackert men allt vackert är förgängligt. Vår vänskap var något som varade en evighet, men även en evighet varar inte för evigt.

Jag hör en sång om längtan i gryningen när jag vaknar med den nya dagens första strålar genom mitt fönster. Men sången klingar bort för det var för någon annan som den fågeln sjöng.

En evighet avlöser en annan evighet och saknaden efter något som flytt avtar med avståndet. Bara minnet gör sig påmint. Men har någon sett dig någon gång så kan inget ta bort bilden av dig. Min vän, du var och du är.

Visst är det sött med två nallebjörnar som kramar om varandra, vänner i verkligheten. Den vänskap de känner mitt bland allt det som är oroligt. Kanske tänker de där de sitter tillsammans, att visst är honung gott.

Fast det kan vara lite knepigt ibland att få tag i det. Bina är så ihärdiga och vaktar sin honung så väl. Sen finns det ju människodjur som häller det i glasburkar och säljer det. Är man nallebjörn tycker man att honung ska var en rättighet, den ska var fri. Ropen skalla, honung till alla.

Förutom honung tycker nallebjörnar om varandra. Och att kramas och pussas är näst efter honung det bästa som finns. Men kanske ändå är vänskapsbanden ännu viktigare. Är man nallebjörn och vänner är det detsamma som kärlek.

Att älska någon är det viktigaste, även om bina sticker nallebjörnar i nosen så visst älskar även nallebjörnar bina. För tänker de efter så är alla beroende av varandra.

I morgon är det en ny dag. En dag vi kan försöka göra bättre än den dag som snart går till ända. Även om vi gjorde det bästa vi kunde med dagen som är, kan vi kanske göra nästa dag ännu bättre.

Dag följer på dag under hela vår levnad, det som kallas vårt liv. Det som vi ska förvalta på bästa sätt.

För även om vi tycker våra liv är värdelösa och det som jag som en helt vanlig människa gör inte är någonting. Är vi alla här för att våra liv har en mening, även om det bara är för att leva här i alla enkelhet.

Någonstans i all tristess, i allt lidande vi får genomleva. Finns det något som är värdefullt i vad vi är. Själva kanske vi tycker att våra liv är meningslösa. Så finns det en mening i allt det meningslösa. För den som har skapat oss, alla med olika förutsättningar har en högre plan med våra liv. Och Han tror på oss.

Det finns alltid de som har det svårare än vi själva. För tänker vi efter så har vi det ganska bra.

I morgon är en ny dag och är det meningen att vi inte ska får uppleva den. Finns det ingen som kan säga att just vårt eget liv har varit förgäves. Något har vi åstadkommit om än i det lilla. Så är det stort hos någon.

Jag förstår inte allt jag ser, jag vet inte allt som finns att veta. Men jag fortsätter söka ihärdigt. Ibland finner jag vad jag söker, men är inte nöjd. Det jag fann var inte alltid som det verkade vara.

Vi tror att vi kan finna lyckan men upptäcker att det funna är förgängligt. Hur mycket vi än försöker hålla fast vid det, så kan det försvinna lika fort som det kom. Men de saker som vi tror är lyckan kan istället vara olycka.

Vad är det som finns som ger total lycka? Det kanske är de små ting som kommer i vår väg och som vi kanske inte ens märker att de finns. Eller vi är så vana med att de finns mitt framför oss att vi inte ser det. Lycka kanske inte alltid är det stora vi söker utan det lilla som vi redan har.
Allt som finns att veta är kanske saker jag redan vet. Att lyckan inte alltid är ting utan kanske mer är saker vi ser men inte kan ta på.

Du ålder, du lever med oss alltid, hela tiden närvarande, föränderlig, stannar inte för något! Vill jag stanna upp och vila en stund, kör du bara på. Det talas mycket om empati, men sånt lider du inte av.

Jag kan ju när som helst hoppa av, om jag vill. Men vad är det för mening med det, jag vill ju gärna se hur det går.

Ålder du gissel som ingen av oss har begärt, det var dåligt med informationen när jag kallades till det här livet. Och se hur du förändrar mig! Ska det se ut så här? Håret blir grått, ryggen krokig och knäna värker. Huden torr och med en fläck här och där. Jasså, kallas det åldersfläckar.

Nu har jag att dras med dig hela vägen. Födelsedag efter födelsedag och år läggs till år. Jag vill ju stanna till och vila! Men inte, du bara rycker och drar och jag måste följa med. Men ingen vet hur jag kan göra revolt mot den här helt onödiga åldern?

Så en dag allt slut, hur lång tid tar det? Ja, det vet jag inte. Orsak till avslutet på livets resa? Det är väl antagligen att åldern tar ut sin rätt! Men hur är det med min rätt då, har jag inget att säga till om! Nej tydligen inte.

Man kanske skulle begära lite mer information nästa gång. Det kanske finns något alternativ till det här med åldern?

Det finns många ödekyrkor så kallade kyrkoruiner. En gång livfulla församlingar, människor som sökte Guds närhet i gemenskap eller i ensamhet. Men en dag hände någonting, kanske var det arbete som försvann från byn. Människor som flyttade därifrån till andra samhällen med bättre utkomst. Kvar blev bara några äldre som inte orkade flytta eller inte ville lämna sin hembyggd.

Tiden går hårt åt både människor och byggnader. De äldre dog och begravdes i sin hembyggds trygga jord. Byn eller samhället blev till slut helt öde. Kyrkan vittrade till slut sönder och blev med tiden en ruin. Som bara påminde förbipasserande att här levde och verkade en gång människor. Som slet och slavade för livets upprätthållande för att sen kunna gå i kyrkan till söndagens gudstjänst eller till enskild andakt. De döptes, de gifte sig och sen begravdes de på kyrkogården.

De som idag syns är bara en kyrkoruin och söndervittrade gravstenar eller kors. Kyrkan berövades sina sakrament, de finns kanske i någon annan kyrka. Eller vi ser dem på något museum utan att veta var de en gång användes.

Vi kanske någon gång stannar vid en sådan kyrkoruin och går in mellan nerfallna kyrkomurar. Kanske till en enskild andakt eller kanske bara ber en bön. För även om församlingens medlemmar inte har använt den på många år. Så har Gud inte övergivit den! För honom är den fortfarande en hel kyrka i en livaktig församling. Han ser inga kyrkoruiner.

Dödens dag i  Taizé 17/8 2005

Inte ett öga torrt

när någon går bort.

Jag mötte dig aldrig

men ändå,

saknar jag dig.

Varje troende

sörjer denna dag.

Den ene går stilla

någon annan

rycks våldsamt bort.

Ändå finns ingen tröst

att få,

än den vår Herre ger.

Den som far bort

ingen smärta har.

Bara den som är kvar

sorgen känner.

Nu har broder Roger

hastigt kallats hem.

Något saknas i Taizé

men hos Gud,

broder Roger vila får.

Efter stor gärning.

i vår Herres tjänst.

Du är något speciellt för du vet vad jag tänker och känner det innersta av min själ. Där söker du runt bland mina känslor och spänner en bro mellan verklighet och sanning. Spänner en bro mellan dig och mig. Fantasin finns för mig så jag får känna din närhet. Får känslan av dig vid min sida. Tack vare dig känner jag mina gränser och begränsningar, men även vad jag kan.

Bara du kan jaga bort de maror som gömmer sig i skuggorna och förföljer mig på färden. Finns sedan där och läker själens sår. Fångar mig när jag faller och rätar upp mig till värdighet. Att även jag får finns till, att även jag har ett värde.

Jag ropar högt ditt namn, men jag hör inget svar. Men i drömmen ser jag dig, ditt väsen det som är du. Jag söker kanske det som inte går att finna! Men det går inte att sluta söka. För du finns där ute, du är. Lika verklig som lyckan av att få se dig om så bara i mina drömmar om natten.

Du ger av din kraft det som ger livet en mening. Ger av din kärlek som gör livet lättare. Du behöver inte anstränga dig för att ge av dina gåvor. Inte känna några krav, bara att du finns.

Lycka behöver inte bevisas med närvaro och den känner inga gränser. Bara finnas, bara vara närvarande fast avståndet skiljer någon från någon.

Därför behöver du bara finnas där du är. Även om du finns på andra sidan av evigheten når drömmar längre än så.

Du är minnet av ett liv som vi levde en gång, i en annan tid. Där du och jag var nära i någon sorts närvaro. I en vision känner jag din närhet, där jag ser in i dina ögon. Där det finns en längtan, som om du ser något som bara är ditt, något som du drömmer om. Är det som jag minns och längtan i dina ögon uttryck för samma sak? I en tid där du och jag fanns, där vi visste om varandras existens.

I den verklighet som vi känner idag är du min längtan, dit jag aldrig når. Något som aldrig kan bli. Men bara vara i din närhet kan tillfredsställa minnet av något som en gång var. Det är kanske inte målet för drömmen, utan det är resan dit jag är som lyckligast.

Är det rätt mot det nuvarande livet att jag minns så mycket av det som var tidigare? Så mycket att det blir en del av livet, en plåga för det nuvarande. Kan man leva med vetskapen om ett annat liv? Ett liv i en annan dimension.

Men kanske är allt det här bara något själviskt, något du skrattar åt! Att jag bara tror något som inte har någon förankring i verkligheten, varken då eller nu!.

Om denna skymning är den sista som möter mig i livet, att jag under nattens mörkaste möte, livet sviker kroppen. Är då de handlingar som jag gjort, de som blir minnet av mig. Alla förhoppningar jag hade, de som inte hinner bli uppfyllda om jag möter gryningen utan det liv jag hade när natten tog över den förlidna kvällen.

Att allt är förgängligt vet de allra minsta. Ändå strider människan framåt utan att veta om de misslyckas eller lyckas. Till slut har allt ett pris! Att när jag minst anar det, kommer slutet. Även om jag vet allt det där om livet och döden, så tror jag det inte när det kommer. Skymningen och gryningen utan ett liv, mitt liv.

Kan bara säga att jag gjorde allt det jag kunde, efter min förmåga. Och det är allt det som alla bara kan säga.

Nu hinner jag inte mera, eller kommer överraskningen när dagen tar över efter natten. Att mitt liv fortsätter. En del har sagt adjö under natten och vandrat bort över ängarna. Andra har fortfarande tid att utveckla det som de är här för att utföra.

Den grymma verkligheten fortsätter oavsett hur många som inte är med längre. Att jag eller du har funnits, det bryr sig inte världen. Det enda du och jag kan göra är att försöka göra något som de efterlevande kan komma ihåg. Stort eller lite har ingen betydelse. Det kan bara vara något lite, det har ingen betydelse. Bara något eller inget alls.

Om du och jag har funnits bara i det lilla, så är alltid någon som vet det. Om det så bara är någon som du möter på gatan, så har den ett minne av dig. Ett minne att den mötte just dig. Att den sedan inte kommer ihåg det, har ingen betydelse.

Jag har aldrig mött honom, men jag har spelat schack med Humphrey Bogart! Det var på Ricks café i Casablanca, jag såg filmen på Röda Kvarn på Biblioteksgatan.

Det var bonden mot kungen och det fanns ingen chans för remi. Jag var bonden och Humphrey Bogart var kungen. Jag kände honom aldrig och jag mötte honom aldrig men jag har spelat schack med Humphrey Bogart.

Det finns människor man aldrig träffat men ändå känt bekantskap med. Det kan vara en filmstjärna man ser på bio. Man ser dem i film efter film och man associerar sig med deras roller, men man vet innerst inne att de inte är samma personer rollerna de spelar. Humphrey Bogart själv var kanske inte som Rick i Casablanca, men vad gör det. För jag har spelat schack med Humphrey Bogart på Ricks café i Casablanca.

Det värker i längtans låga, förblindar tankarnas vandring. Från tidig morgon tills nattens lägger sitt skyddande mörker över det som sker i drömmens rike.

Du finns där jag känner, du är där jag längtar. I de tankarna som fyller dagen, i drömmen som fyller natten. Du får aldrig tro annat än att kärleken är störst, men att den också kan kväva den heta lågan om jag känner så starkt för dig. Du som alltid förblir en längtan, en dröm. Någon kanske skulle säga att du inte finns. Men du är lika verklig som solen som skiner om dagen och månen som vaktar natten. Om det är så att det bara är jag som ser dig.

Aldrig någonsin glömmer jag dig, aldrig någonsin kan jag tänka mig en verklighet där du inte är en del. Avstånd kan vara långa, men är banden starka nog kan inte ens en evighet skilja oss åt.

Det som finns längst in i själens hjärta, kan ingen förbjuda. Det förblir dolt för andra och en verklighet för mig.