diktfabrikenmannheim

Du ålder, du lever med oss alltid, hela tiden närvarande, föränderlig, stannar inte för något! Vill jag stanna upp och vila en stund, kör du bara på. Det talas mycket om empati, men sånt lider du inte av.

Jag kan ju när som helst hoppa av, om jag vill. Men vad är det för mening med det, jag vill ju gärna se hur det går.

Ålder du gissel som ingen av oss har begärt, det var dåligt med informationen när jag kallades till det här livet. Och se hur du förändrar mig! Ska det se ut så här? Håret blir grått, ryggen krokig och knäna värker. Huden torr och med en fläck här och där. Jasså, kallas det åldersfläckar.

Nu har jag att dras med dig hela vägen. Födelsedag efter födelsedag och år läggs till år. Jag vill ju stanna till och vila! Men inte, du bara rycker och drar och jag måste följa med. Men ingen vet hur jag kan göra revolt mot den här helt onödiga åldern?

Så en dag allt slut, hur lång tid tar det? Ja, det vet jag inte. Orsak till avslutet på livets resa? Det är väl antagligen att åldern tar ut sin rätt! Men hur är det med min rätt då, har jag inget att säga till om! Nej tydligen inte.

Man kanske skulle begära lite mer information nästa gång. Det kanske finns något alternativ till det här med åldern?