diktfabrikenmannheim

Så är då tankarna på döden där igen. Det är ett av ålderns mysterium, dess tortyr av den mänskliga själen. Att när inga andra tankar tränger på och kräver utrymme kommer tankarna på döden och tar de andras utrymme.

Väntan på döden är ett av de undermedvetnas hasardspelen som inte kräver så mycket, ingen insats eller större arbetsinsats från deltagarna. Och vi vet också resultatet, vinsten.

Det som hör ålderdomen till är att vänta och under tiden kan man lika bra spela. Oddsen är inte så stora och vinsten är lika för alla. Alternativet är ju inga högoddsare heller och vinsten är densamma.

Har jag rätt i mina funderingar finns det fler tillfällen att leva vidare. Jag kommer inte att komma ihåg något av de tidigare liv jag levt utom kanske vid speciella tillfällen. Och dessa har jag ju upplevt i det nuvarande livet.

Döden är bara en förändring av vårt nuvarande tillstånd, livet! Men när tankarna kommer på döden vill jag kanske inte att den ska komma just nu. Men den är ju egentligen inget att vara rädd för. Har man stora rikedomar är man kanske mer benägen att vara rädd. Men de rikedomar som väntar när livet tar en annan vändning och jag dör. De är så ofantligt mycket mera värda. Har jag bara en tro på att det finns något bortom det nuvarande, är behovet av rädsla mindre.