diktfabrikenmannheim

Världen skriker men vi lyssnar inte. En liten fågel sjunger någonstans så svagt att vi inte hör den. Någon ropar på hjälp med sin blotta närvaro, men vi ser dem inte.

Med ett trasigt tygstycke som täcke, med gatstenar som madrass och gatans damm som sömnmedel. Någonstans i världen ropar ett barn till oss, ropar ut en önskan om att få en barndom. En framtid att leva för.

En del av världen blöder och den andra delen har läkningsutrustningen. Men den delen av världen som har den har den inlåst i sina hem.

Vart är vi på väg? När den delen av världen som har verktygen bara är intresserad av att själva framstå som något förmer än andra. Visa för andra, att se vad jag har kämpat för och som jag inte delar med till någon annan.

Vi lyssnar inte till den röst som bröts av mitt i en mening. Vad ropade den? Var det ett rop på hjälp!