diktfabrikenmannheim

Vi möttes när våren öppnade sin famn för två som fann varandras kärlek. Ett kort ögonblick, en liten stund som verkade som en evighet fann vi vår kärlek. Det var bara du och jag fast storstaden larmade omkring oss.

Det var sen kväll, dagen hade redan sagt god natt. I den ljusa vårnatten gick vi hand i hand genom stadens gator. Vi stannade upp ibland för att försegla vår kärlek med en kyss, en kyss som ett sigill för framtiden och vår kärlek.

Även den starkaste kärlek kan brista ibland! Men bara med att säga förlåt, eller att ta den andres hand i sin egen, eller att smeka en kind. Kan det som brister lite grann hålla länge till. Ärren bli kvar men det visar bara att det finns en kärlek som övervinner allt.

Du gömmer ett av dina namn, Linnea. Men även om det inte är ditt tilltalsnamn, så är du min linnéa. En blomma som för mig aldrig vissnar, även om åren givit oss gråa hår eller en rynka här och där. Du kan aldrig för mig bli äldre än den dag vi möttes.

Stå upp för din mänskliga rätt, du föddes till världen därför är du unik! Stå emot alla de som försöker förtrycka dig. Du är född människa, av en högre makt skapad därför har du en mänsklig rätt.

Du kan skapa något för framtiden, det behöver inte vara något stort som består i tusen år eller längre. Det kan bara vara något du gör för en annan människa, en liten sak som gör en annan människa glad.

Bara lite du gör, men stort ändå för den du gör det för. Kanske bara en medmänniska glad för en stund, men ändå något för den att leva länge på. Att just han eller hon möte någon som tänkte på den just han eller henne.

Det är inte de stora orden eller de stora handlingarna som du märks hos den som vet och känner allt. För Honom har alla lika stort värde.

Möter du ingen medmänniska idag, kan du i alla fall göra någonting för dig själv. Du är unik, du är någon och du kan någonting.

Självömkans krassa verklighet, har blivit till ett mål att eftersträva till dess fullkomlighet. En strid, en kamp. Här är jag den mest utsatta människan i vår Herres stora skara av små och stora människor!

förödmjukande mänskliga beteende nämligen självömkan.

Jag har det svårt och ingen annan bryr sig i en värld av självömkande människor. Alla försöker för sin egen egoistiska vinnings skull. Få fördelar före andra. Du möter dem i bilköer, i kön i mataffären.

Sedan finns det de som har ekonomisk makt att köpa vänskap. Vänner som totalt blir offer utan egen vilja, helt i de egoistiskas garn. Det är inget fel att offra sig för sina medmänniskor. Men det finns ondska i vår Herres hage, därmed finns det onda människor. De där som köper vänskap är onda människor.

Därför finns det människor som lider av att nära och kära tvingas in som flugan dras till spindelns nät och där äts upp så bara skellätet återstår. Sen får andra ta hand om de människor som tömts på all sin värdighet.

Kärlek är den starkaste kraft som Gud har givit oss. Det är kärleken som överlever allt, svek och otrohet. Men det finns de som använder vad de tror är kärlek för att förstöra och möjliggöra verklig kärlek mellan två människor.

I stor förundran inför bilden som breder ut sig inför min inre blick. Jag ser därifrån jag är, bort mot horisontens massiva berg och himlens ljus som strålar ned för bergets sida. Följer jag ljuset ser jag de ljuvligaste bilder skapade av naturens alla färger.

Jag vill söka mig dit där det ser så vilsamt ut. Att bara få njuta av all den härlighet som bara en kan ha skapat.

Allt som den här inre bilden rymmer räcker för att leva en evighet och bortom den. Ta fram en inre bild, blunda och dröm dig bort, göm alla ondsinta tankar i hjärnans djupaste arkiv. Allt det du då ser, är det som livet handlar om, kärlek till dig själv men mest av allt kärlek till din nästa. Oavsett om du tycker att de förtjänar det eller inte, är det kanske då det är viktigast att ge dem det.

Vi är rädda för döden kanske inte att dö men att det är slutgiltigt. Att man måste lämna allt och alla som man älskar. Men samtidigt behöver inte döden betyda slutet, jo slutet på nuvarande liv. Men kanske, som jag tror att det är början på något nytt och spännande. 

Jag har en bild på min dataskärm när jag startar upp den, en bild som ger mig nytt hopp men gör mig också eftertänksam. Att livet kan kännas svårt, kroppen värker och själen våndas av ångest, men att det finns hopp. Jag tänker på att det finns andra som har det värre, medmänniskor i min närmaste omgivning eller som jag möter på mina vandringar i verkligheten. 

Ser jag bortom det egna landets gränser ser jag att de finns de som lever under värre omständigheter än vi gör i den så kallade civiliserade världen. Men den här bilden ger mig hopp att finns något bortom livet och döden. Men även att det finns mycket att utforska i världen, bara man ser och upptäcker det som rör sig mellan himmel och jord. 

Vår andliga resa började för evigheter sedan i en annan värld i en annan tid, bortom evighetens yttersta gräns. Där vi befinner oss i en annan dimension där vår själ gör en utflykt ibland i det som vi kallar vår värld för att där leva ett av mångna liv. Men som alla utflykter tar de slut och vi återvänder hem.

För det är hemma som vi trivs allra bäst i vår egen miljö. Där vi kan vila utan att någon ser oss eller behöver bry sig om oss. Hemma där vi är fria och får ta hand om de som är vår familj.

Den andliga resan tar oss till olika miljöer, till olika verkligheter. Kanske möter  vi någon som vi blir förälskad i och vill leva ett liv med. Men det är inte nödvändigt för vi kan lika bra leva ensamma och bara vara medmänniskor.