diktfabrikenmannheim

I stor förundran inför bilden som breder ut sig inför min inre blick. Jag ser därifrån jag är, bort mot horisontens massiva berg och himlens ljus som strålar ned för bergets sida. Följer jag ljuset ser jag de ljuvligaste bilder skapade av naturens alla färger.

Jag vill söka mig dit där det ser så vilsamt ut. Att bara få njuta av all den härlighet som bara en kan ha skapat.

Allt som den här inre bilden rymmer räcker för att leva en evighet och bortom den. Ta fram en inre bild, blunda och dröm dig bort, göm alla ondsinta tankar i hjärnans djupaste arkiv. Allt det du då ser, är det som livet handlar om, kärlek till dig själv men mest av allt kärlek till din nästa. Oavsett om du tycker att de förtjänar det eller inte, är det kanske då det är viktigast att ge dem det.