diktfabrikenmannheim

Vi söker friheter, men söker dem där de inte finns. Där vi aldrig finner dem. Varför kan vi inte vara nöjda med de friheter vi redan har.
Varför måste vi hela tiden jaga som om någon kräver av oss att göra det. Att hela tiden hålla jämna steg med andra. Är detta något som vi tror att vi måste för att bevisa för oss själva och andra att vi är lika bra som dem! Att vi måste göra bättre och bättre resultat hela tiden. Så vi kan bli bättre än alla andra. Men är det verkligen ett krav på oss att vi hela tiden måste jaga efter något bättre. Materiella ting som vi tror att vi saknar.
Skulle vi stanna upp och tänka efter skulle vi märka att vi kanske inte har det så tokigt i alla fall. Är det friheter vi tror att vi inte har, men som vi egentligen haft hela tiden. Men det krävs mycket mod för att stanna upp!
Vi har alldeles för länge stängt in oss innanför en massa väggar och illusioner om hur det ska vara. Sådant vi tror ska skydda oss. Men öppnar vi dörren, river ner väggarna och illusionerna och ser på oss själva. Ser vi att det på det stora hela, att vi det rätt så bra. Och just där i den nyfunna livssituation, har vi vår frihet! En frihet som funnits där hela tiden!
Är vi säkra på att andra människor verkligen är uppmärksamma på vad vi gör, att vi försöker göra slut på oss själva för att uppnå maximal lycka.

Han vågade inte se på henne, han var rädd för de känslor som hon väckte hos honom! Han kände så mycket för henne och längtade tillbaka till de gånger han hade varit i hennes närhet. Det kändes som evigheter sedan de var tillsammans, men evigheten är försumbar när han ändå kunde ha henne kvar i minnet. Att där vara tillsammans med henne när han själv valde. Bara känna att hon fanns där nära honom som ett stöd i vardagen som han såg den. Han var nöjd med hur allting var för han hade minnet av det som en gång varit.   

Något som fanns, då och nu att minnas i stunder då saknaden efter något som flytt blir för stark. Någon säger att det är av själviska intressen men då handlar det nog mera om dessa människors avundsjuka. För egentligen tyckte andra att han inte var värd att vara någon som hon kunde ha känslor för. Hon hade ju sitt egna liv. Så vem var han som inte ens kunde komma i närheten av hennes klass.  

Men han visste att han var lyckligt lottad både då och nu. Att hon även hade haft känslor för honom För de levde ju ändå i ändå i två olika världar. Båda hade sina egna liv att leva men de hade turen att kunna dela tillvaron där de var. Blodet ropar ut sin törst efter kärlek.

Men den fick inte besvaras av henne, i alla fall inte som kärlek.  Han får leva med drömmen om att livet kunde ha gått i en annan riktning, fått en annan lösning. Bara veta att hon fanns där och gjorde honom lycklig.Att hon skulle besvara hans kärlek var bara en dröm och det visste han. Men den vänskap de utåt hade kände inte några gränser. Alla kan vi välja våra vägar men inte de möten vi gör på vägen. Och kärlekens vägar är outgrundliga, några vi möter på vägen genom livet blir vårt öde. Inget fel med det. Vi behöver heller aldrig sluta att längta efter något som kunde ha varit. Bara vara nöjd med det som blev.  

Längtan är en blomma som du kysser till liv, och det är en tröst för själen. De säger att kärleken är blind. Det är fel för den har tusen ögon. Den ser alla som längtar efter kärlek.För honom som kände kärlek för någon som han aldrig kunde få Att vara någon för en annan människa det är en skänk från ovan. Det måste komma från någon som är över alla och allt som är. Du är någon som finns. Kanhända dold ibland för många men sedd av fler.