diktfabrikenmannheim

Jag finns och jag och skriker ut min klagan! Varför ser ingen mig och varför hör ingen? Jag är ju lika levande som någon annan!

Varför går alla förbi utan att se mig, jag vill också vara med. Ingen hör mig när jag skriker fast jag finns här också mitt ibland er.

Alla har vi rätt att finnas till, du men även jag, och alla andra. Tillsammans är vi en grupp eller varför inte säga en församling och en familj. Alla tillsammans är vi en del av mänskligheten, den del som lever just nu. I morgon och i övermorgon är det andra.

Men precis som nu kommer det då att vara, alla är lika viktiga. Inte bara den som skriker högst eller mest, utan lika mycket den som aldrig skriker. Eller de som liksom jag som skriker men som ingen hör.