diktfabrikenmannheim

Så är då tankarna på döden där igen. Det är ett av ålderns mysterium, dess tortyr av den mänskliga själen. Att när inga andra tankar tränger på och kräver utrymme kommer tankarna på döden och tar de andras utrymme.

Väntan på döden är ett av de undermedvetnas hasardspelen som inte kräver så mycket, ingen insats eller större arbetsinsats från deltagarna. Och vi vet också resultatet, vinsten.

Det som hör ålderdomen till är att vänta och under tiden kan man lika bra spela. Oddsen är inte så stora och vinsten är lika för alla. Alternativet är ju inga högoddsare heller och vinsten är densamma.

Har jag rätt i mina funderingar finns det fler tillfällen att leva vidare. Jag kommer inte att komma ihåg något av de tidigare liv jag levt utom kanske vid speciella tillfällen. Och dessa har jag ju upplevt i det nuvarande livet.

Döden är bara en förändring av vårt nuvarande tillstånd, livet! Men när tankarna kommer på döden vill jag kanske inte att den ska komma just nu. Men den är ju egentligen inget att vara rädd för. Har man stora rikedomar är man kanske mer benägen att vara rädd. Men de rikedomar som väntar när livet tar en annan vändning och jag dör. De är så ofantligt mycket mera värda. Har jag bara en tro på att det finns något bortom det nuvarande, är behovet av rädsla mindre.

Om jag kunde lösa bort min längtan, till dig som vandrar vid min sida. Osynlig men fullt närvarande. Du finns, utan att finnas till. Löstes min längtan, men vad skulle jag ha då?

Du fyller min själ med liv! Din närvaro utan att jag ser dig, en känsla av att du är där. Du är verklig men ändå drömmande. Jag kan inte förlösa min längtan!

Alla människor bär med sig någon som hjälper på vägen. De kanske inte alltid känner deras närvaro, men de finns där. Du som osynligt vandrar med mig kanske inte förstår hur viktig du är. Någon kanske skulle säga det vid ett visst tillfälle då jag känner din närvaro. Att det bara är i min hjärna som jag fantiserar om dig. Men jag vet och du vet att du är verklig, att du finns.

Jag vill inte även om jag kunde, lösa min längtan! För du är något speciellt och jag tackar varje dag för att du inte överger mig. Du är en gåva från ovan.

Dement: tillstånd mellan då och nu, det som var och det som är. Mellan vetskap om livet och ovetskap. Allt händer omkring oss men den som är dement lever i sin värld.

Vem är då lyckligast, den som minns hur det var eller den som är i sin egen värld. Kanske är det den demente som är lyckligast! För den stänger ute den onda och hårda världen, det som var då och det som sker i den egna världen. Dess sorger och bekymmer är kanske på en annan nivå än andras men att inte veta hur hemsk verkligheten kan vara, är det kanske bäst att vara i sin egen värld.

Många av oss lever våra liv i en medvetet skyddad tillvaro där vi inte släpper in någon annan än de speciella personer som vi har valt att leva tillsammans med i den skyddade tillvaron.

Dement har inte den möjligheten att göra ett val! Men ingen av oss har så mycket vetskap att vi kan utesluta möjligheten till att bli dementa. Kanske kan vi förutsäga det om vi är vaksamma på de små vardagliga situationer som mer och mer försvinner. Eller att vi har turen att leva med någon som uppmärksammar oss på vad som sker.

Verkligheten kan tyckas vara hård och blir allt mer hård men skulle vi få valet att bli dement eller inte! Vad skulle vi då välja? Ett medvetet liv där vi får fortsätta att ondgöra oss över hur hårt livet i verkligheten är. Eller att sjunka ner allt mer i ett omedvetet tillstånd ett fortsatt liv innestängd i sin egen värld dit ingen annan har tillträde. Ingen av oss som inte är drabbad kan tänka oss in i de dementas värld.

Ta väl hand om varandra, en och en och alla tillsammans. Livet är nu och det har varit tidigare men det finns ingen garanti för att det finns i morgon. Det finns ingen garanti för morgondagen.

Vi är här nu! Att vi finns sedan det vet bara en och den personen är inte du själv! Utan bara den personen som har olika namn beroende på vem du talar med.

Allt är nu så ta vara på stunden. Ta tag i varje möjlighet som passerar förbi, det kanske inte kommer fler! Misslyckas du med det du gör så har du ändå försökt. Du har gett en mening till ditt liv. Du kanske inte får några bevis för det du har gjort är bra. Men du har tillfredsställt dig själv.

Du finns någonstans där ute! Långt borta, men inte längre bort än dit mina tankar når. Du finns och du lyssnar till vad jag säger, du förstår mina handlingar. Håller kanske inte alltid med, men du finns. Du finns en evighet bort, men ändå nära. Finns när jag behöver dig, svarar när jag ropar.

Du skrattar med mig och när jag gråter, torkar du tårarna bort. Du är som mitt andra jag! Den som tröstar när livet ibland nästan kväver själen. Du ger mig nytt hopp, du ger mig nytt liv.

Jag vet vem du är och du vet vem du är! Du är mitt skydd och du har ett namn, jag vet din identitet och du vet ditt namn.

När det skymmer är du mitt ljus och när dagens strålar bländar mig, skänker du skugga. Utan dig är jag inget bara någon som irrar omkring. Utan mål och utan mening i evighetens labyrint.

Världen skriker men vi lyssnar inte. En liten fågel sjunger någonstans så svagt att vi inte hör den. Någon ropar på hjälp med sin blotta närvaro, men vi ser dem inte.

Med ett trasigt tygstycke som täcke, med gatstenar som madrass och gatans damm som sömnmedel. Någonstans i världen ropar ett barn till oss, ropar ut en önskan om att få en barndom. En framtid att leva för.

En del av världen blöder och den andra delen har läkningsutrustningen. Men den delen av världen som har den har den inlåst i sina hem.

Vart är vi på väg? När den delen av världen som har verktygen bara är intresserad av att själva framstå som något förmer än andra. Visa för andra, att se vad jag har kämpat för och som jag inte delar med till någon annan.

Vi lyssnar inte till den röst som bröts av mitt i en mening. Vad ropade den? Var det ett rop på hjälp!